Nästa vecka sparkar gymnasiet igång. För min lillasyster, Orshina, gör den det med en elakartad tenta i matte. Just nu kämpar hon med att finslipa sina kunskaper i algebra, sannolikhetslära och ekvationer. Jag försöker hjälpa till så gott det går. Jag har alltid haft en förkärlek till matematik och i gymnasiet var jag tillräckligt bra för att fixa E-kursen, dock inte tillräckligt bra för att kamma hem en fyra. Det sved i början, men idag är jag fullt nöjd med min starka trea. Det är trots allt matematik vi pratar om, den mest abstrakta vetenskapsformen.
Matte är antingen lätt eller svårt. Vissa greppar den och förälskar sig i den omedelbart, för sådan är matematiken att när man väl behärskar den känner man sig näst intill allsmäktig. Däremot finns det inget värre än att fastna i ett jobbigt mattetal. Det innebär ångest och varje ny ansats till att lösa talet slutar i en återvändsgränd, och till slut känns det förgäves att ens försöka. I ett sånt läge finns bara en lösning, ta ett djupt andetag och gör ett sista försök. Den här gången med lite fantasi.
Eftersom matematiken är så abstrakt existerar det inte i sinnebilden att använda fantasin. Det naturliga är att utgå från att de knepiga ekvationerna endast kan lösas med logiska tankegångar. Dessbättre går det inte att nog understryka vad lite kreativitet kan göra för ett komplicerat mattetal. Det kan till exempel handla om att fysiskt kasta två tärningar i ett tal som handlar om sannolikheten att man träffar en två och en trea på ett tärningskast. Tillsammans med de formler som finns tillgängliga skapas nya möjligheter att lösa talet när man gör en fysisk demonstration. Jag är dock glad att jag inte befinner mig i min lilla systers situation, matematik är inte att leka med. Lycka till på tisdag Orshina.
Publicerat av Ninos 