EP-valet närmar sig

Om en dryg månad är det europaval, men ännu är tempraturen förvånande låg. Många känner kanske att EU inte rör mig och att dess parlament är stelt och byråkratiskt. Men när du frågar ledamöterna i Europaparlamentet så upplever de ett stort handlingsutrymme. Faktum är att de är mindre kontrollerade av partiet än sina kollegor i riksdagen.

För människor i allmänhet borde europapolitiken diskuteras oftare vid köksbordet en vanlig dag. För tycka vad man tycka vill, men uppemot 70 procent av EU-besluten påverkan din kommun. Då håller det inte att mindre än 40 procent av folket går och röstar den 7 juni.

Som Folkpartist borde jag inte klaga, då ett lågt valdeltagande gynnar oss. Men demokratin är viktigare än partipolitiken och den behöver onekligen stärkas, inte minst i globala kristider som dessa. Och ju tidigare svenskarna sätter sig in i EU-politiken och tar reda på vad de olika EP-kandidaterna står för desto högre valdeltagande och mer demokratiskt kommer 7 juni att bli.

Mousa Elias

Söndagskvällen spenderade jag, som aviserat, i Assyriska Kulturhuset i Södertälje. Jag satt bänkad på andra raden och njöt av den fulländade Nisonkonserten.

Oud-virtousen Mousa Elias, hans sångfåglar och spelare bjöd på en konsert som gick i mångfaldens och vårens tecken. Aralia Issa sjöng sakral kyrkomusik sprungen från Bethnahrin. Mousas oud spelade i bakgrunden och hans dova röst stämde vackert in i refrängen och skapade en bjärt kontrast mot Aralias behagliga stämma. 

Berrin Sahin framförde smäktande ballader från Turkiet och Azerbadjan -ljuvligt och lidelsefullt – till Mousas oud och hennes egen zaz. Onekligen mitt favoritinstrument.

Andra häftiga instrument i denna multikulturella konsert var det orientaliska/österländska slagverket som Robert Ikiz frentiskt slog på. Han och Mousa hade ett otroligt skönt samspel. Ibland såg de ut som munkar som mediterade, ibland förvandlades de till ett rockband. En upplevelse för både öra och öga. 

Till vardags jobbar Mousa Elias som lärare i Kungliga musikhögskolan. En dag när han satt i juryn för att besluta om vilka kandidater som ska få äran att bli hans elever föll han omedelbart för Hong Du. 

Hong spelade passionerat, sittandes men icke desto mindre dansandes och ibland svävandes. På sin kinesiska pipa (luta) smekte hon fram kristallklara klang och vackra melodier från Fjärran Östern, som ofrånkomligt förde tankarna till Crouching Tiger Hidden Dragon.

Nu låter det som att Nison var en konsert som bestod av helt skilda inslag, och det var det förvisso, men Mousa och hans oud fanns alltid där. Ibland i bakgrunden, ibland i centrum. Men för det mesta i symbios med medspelarna, framförallt med trummisen Robert.

Har jag fått med allt? Ballader från Turkiet, Azjerbadjan och Bethnahrin. Oud, slagverk och kinesisk pipa, med inslag av rock och blues i en salig mix.

Just det, vi får inte glömma folkvisorna från Dalarna och Ryssland framförda av Sofia Berg-Böhm på svenska och jiddisch. Hon var bedårande. Konserten var vacker. Helt enkelt ett måste för den som vill uppleva folkmusik blandas med blues, orientalisk musik möta rock.

Mousa tycker om att spränga gränser. Han inledde Nison med att bjuda på assyrisk allsång och avslutade med att låta Sofia överraskande sjunga på assyriska.  Mäktigt var bara förnamnet.

Sådan är Mousa, en sann konstnär med världen som scen och som gärna rör sig utanför ramarna.  Med en sällan skådad scennärvaro, intim kontakt med sina medspelare och ständiga flirtar med publiken skänkte han oss en multikulturell konsert, passande nog Sveriges internationella huvustad.

Kan inte bli bättre :)

Vädret är underbart och LT (till skillnad från Hujådå) publicerade min och Mats Siljebrands debattartikel om Gnosjöandan idag. Och så är det ju fredag, kan liksom inte bli mycket bättre.

Önskar alla en skön, solig och trevlig helg som skulle kunna krönas med Nisonkonserten i Assyriska Kulturhuset på söndag klockan 19. Det räcker väl om jag nämner Mousa Elias, oud-virtous och en sann konstnär.

Slitigt värre

När jag startade bloggen i somras gjorde jag det utan att sätta upp några större mål. Jag ville skriva när jag hade tid och lust, och så har det också varit. För det mesta finns lusten där, men tidsnöden dämpar den om man säger så. Och på sistone har det varit oroväckande glest med inlägg på sistone. För jag kan inte komma ifrån att jag känner ett visst ansvar att uppdatera bloggen, trots att det inte är så förskräckligt många som läser den. Men ni är några stycken och jag ska inte sticka under stolen med att jag vill öka min klientel.

Livet som heltidspolitiker tar onekligen mycket energi, inte minst långa och sena möten. Nu hoppas jag att Folkpartiets debattartiklar publiceras, det gör att man orkar lägga in en ännu högre växel. Man vill ju också hinna umgås med frugan, ibland hälsa på hos familjen och emellanåt ta någon öl med kompisarna.

Ikväll orkade jag inte löpa linan ut, lämnade Folkpartiets förtroenderåd i pausen. Det var nog bra det. Jaja, jag ska inte trötta ut er mer med mitt pressade schema, den ser nog likadan ut för de flesta.

Återstår att ta nya tag och hitta den där inspirationen att skriva som är så viktig för att hålla igång den här verksamheten. Det är trots allt mycket roligare att skriva med vetskapen att andra följer bloggen.

Hårdare straff för våldtäktsmän

En liga som sysslar med gruppvåldtäkter är det sista som Södertälje behövde. Offren är märkta med pyskologiska men för resten av livet. Det värsta och samtidigt tragiska är att ligan består av flyktingar. Utvisning är det enda rätta  nu. Överhuvudtaget måste det svenska rättsystemet rycka upp sig när det gäller brott som kränker en människas innersta väsen.

God fortsättning Assyriska

Förra veckan firade assyrier världen över det assyriska nyåret – Ha Nison. Dagens Assyriskaseger är ett ypperligt sätt att säga god fortsättning.

Spårbilstaxi…

Ja, det finns de som vill bygga en spårbilsbana i Södertälje. Den kommer innebära rejäla ingrepp i stadsmiljö och störa människor i deras vardag. Då banan kommer dras fem meter upp i luften är det möjligt för spårbilsresenärerna att se in i sovrummen de åker förbi.

Varför vill man bygga detta futuristiska färdmedel? Den främsta orsaken är att främja kollektivtrafiken. Här är en satsning på Scanias nya miljöbussar i samarbete med SL och andra medfinansiärer mer realistisk. Om det mot all förmodan ska satsas på spårtrafik så är mitt förslag spårvagnslinjer, som är en både charmig och klimatsmart lösning på bilismens utbredning.

Hittills är Pensionärspartiet det enda parti i Södertälje som har tagit ett officiellt beslut mot att införa spårbilstaxi. I Folkpartiet har vi inte gått så långt, men vi har markerat vår ståndpunkt från allra början. De utredningar som gjorts om spårbilen har heller inte stärkt dess aktier. Och med tanke på den osäkra finansieringen och den djupa finanskris vi befinner oss i lever den här idén på konstgjord andning.

Gamla stenstaden

Runt förra sekelskiftet bildades Scania och Södertälje började sakta men säkert ändra karaktär, från badort till industristad. På 1960-talet kom nästa stora förändring. Stora delar av stadskärnan, med det gamla rutnätsmönstret, rivdes upp och ersattes av rejäla köpkomplex. Modernt förvisso, men fult så in i kaklet.

Idag är stadskärnan återigen i blickfånget i och med planeringen av centrumomdaningen. Som kommunpolitiker har jag haft förmånen att delta i den här processen och det har varit både kul och lärorikt, men jag känner också ett stort ansvar att göra bra och rätt.

Här gäller det att lära av historien samtidigt som det finns mycket inspiration att hämta från återstoden av den gamla stenstaden. Den här delen av stadskärnan, som börjar vid övergångsstället utanför Kringlan och fortsätter mot tågstationen, är min absoluta favorit.