Häromdagen såg jag på den palestinska/israeliska filmen Citronlunden. Ett lågmält och på sitt sätt gripande drama som tar upp frågor om mänskliga rättigheter, integritet och terrorism. Den fick mig att tänka på Turkiets konfiskering av ett av landets och världens äldsta kloster, som har uppkallats efter det syrisk-ortodoxa helgonet Mor Gabriel.
Frågan om vem som äger klostrets mark, turkiska myndigheter eller klostret själv, började som en lokal konflikt mellan klosret och dess tre kurdiska grannbyar. I december åkte jag ner till Midyat för att bevaka rättegången som skulle avgöra gränsdragningen. Utanför rätten hade hundra demonstranter, merparten assyrier, samlats. Inne i rättegångssalen fanns representanter från olika svenska politiska partier och organisationer. Efter tio minuter förkunnade domaren att rättegången skjuts upp. Sedan dess har den ena skenrättegången avlöst den andra och igår ökade statistiken till nio gånger.
I Citrolunden slutar konflikten med att ägaren får behålla sin citronodling, med kravet att skära av topparna på träden så att den grannen, en israelisk minister, kan få uppsikt över terrorister som skulle kunna tänkas gömma sig bland citronerna.
Detta hot finns inte i Turkiet. Inte från assyrier i alla fall, som har reducerats från en miljon till några tusen invånare på hundra år till följd av folkmord och förföljelse. Kryddat med de absurda anklagelserna att Mor Gabriels kloster är byggt på en gammal moské, trots att klostret grundades flera hundra år innan Islam, ger ytterst bra förutsättningar för ett dramatiskt filmmanus.
Opinionen mot Turkiet, som säger sig vara demokratiskt och strävar efter att bli medlem i den europiska uninoen, har växt sig så stor att självaste premiärministern Erdogan har engagerat sig i fallet. Ja ni ser, likheterna med Citronlunden finns där.
Frågan som politiker och journalister världen över ställer sig är varför vill den turkiska staten lägga beslag på ett av världens äldsta kloster och kränka en hel folkgrupp? Som om det inte skulle räcka med ett folkmord (Seyfo) som man dessutom vägrar att erkänna.
